ROCK TO THE RHYTHM AND BOP TO THE BEAT OF THE RADIO.

Igår var jag, Lina och Celine och såg Kristian Anttila spela på en väldigt exlusiv klubb kallad Whisky Mist. Där har bland annat kändisar som Kate Moss, Jack White och Axl Rose hängt, lite coolt. Har nu i efterhand förstått att man egentligen behöver vara medlem för att få komma in på den klubben (och antagligen äga en förmögenhet..). Jag vet inte riktigt varför det här eventet var öppet för "allmänheten", eller ja, man var tvungen att maila och skriva upp sig på gästlista för att komma in, men ändå. Det var iallafall ett mysigt ställe, kändes dock lite väl poshigt och man kände sig en aning felplacerad.. Jag tror att det även bjöds på alkohol... men det var ingen som riktigt vågade ta.. hahaha.

Det var två förband som spelade först Ground Bound Birds, som bland annat varit förband till Pete i Stockholm och Paris. Sen spelade Melody Nelson, dom var riiiiktigt grymma! Lite som en blandning av The Doors och The Jimi Hendrix Experience, fantastiskt med andra ord. Kolla upp dem!!

Sen spelade Kristian, både jag och Lina var lite skeptiska till hur hans spelning skulle bli. Med tanke på att vi båda var helt fascinerade av förbandet och misstänkte att han inte skulle kunna slå dem. Det gjorde han inte heller... Spelningen var definitivt helt okej och det var kul att se honom, med tanke på att jag lyssnade väldigt mycket på honom när jag gick i 7an. Men det var tyvärr inte mer än så.. Han var ju väldigt trevlig att titta på i vilket fall.

I söndags så jag mina favoriter, igen. Vi var på plats utanför stället 3 timmar innan dörrarna skulle öppnas. Den första jag såg när jag kom dit var Dan. Några minuter senare kom Celine och Felicia. Sen kom Jim och Miguel. Tillslut kom Johnny också. Jag har aldrig sett Johnny så snygg innan. När han frågade hur det var med mig så fick jag inte ens fram några ord. Seriöst den mannen....

 

Jag, Celine och Felicia stod i allafall där utanför och frös. Det var svinigt jävla kallt. Vi körde lite aerobics för att hålla värmen medan killar från Spector gick förbi.... Men vaddå, vi är ju helt normala svenskar liksom... Efter nån timme så kom Johnny ut och frågade hur det var igen. Han märkte nog att vi frös, för han fråga om vi ville att han skulle kolla om vi kunde komma in på soundchecket. Klarrrrt vi ville! Efter en stund kom han tillbaka och sa "I reckon you could do it, if you sneak in quiet". Så ja, det var vad vi gjorde när vi hörde att soundchecket drog igång. När vi kom in kollade jag på Johnny och han på mig... så skrattade vi. (hahahah orkar inte hur fult det låter när jag skriver sånt här....). 30 sekunder senare kom en kille och körde ut oss igen.... vi fick tydligen inte vara där om vi inte kunde fixa ett "pass". Jag sa ändå att Johnny sagt att vi fick komma in, men nej.. 

 

Så vi stod ute och frös... I typ två timmar... Sen öppnade dom äntligen dörrarna in, hallelujah. Vi placerade oss längst fram i mitten framför scenen, såklart. Först så spelade någon som hette Stevie Neale. Vi var helt förberedda på nån gammal jazzmusiker eller nåt, så ni kan ju tänka er chocken i våra blickar när en tjej på kanske 25 år kom ut på scenen... Hon gav förövrigt mig och Felicia väldigt sura blickar flera gånger under spelningen, tror hon märkte att vi inte var särskilt roade.. 

 

Sen heheh, var det dags för Tribes! 9.15pm kom de ut på scenen och drog igång 'When My Day Comes'. Efter det spelade dom 'Sappho'... och eh ja... Celine filmade den låten, är ju väldigt fint att man hör mig skrika som aldrig förr typ. Sen blev det 'Corner of An English Field', så himla fint och lite känslosamt, som vanligt. Sen spelade de 'Dancehall' från kommande skivan. Johnny märkte att jag sjöng med i låten och log haha.... När dom spelat den så böjde han sig framåt, kollade på mig och försökte kasta sitt plektrum till mig. Men ja, jag suger uppenbarligen på att fånga saker så.. jag missade hahah. Mest tryck var det helt klart under 'We Were Children' as always. Trots att spelningen bara var en halvtimme lång och dom inte spelade 'get some healing', så var det så himla bra. Efter spelningen så kom Mark fram och knackade på min axel. I handen hade plektrumet som Johnny försökt kasta till mig, han gav det till mig och sa "det var ju ändå till dig han försökte ge det, så tänkte att du kanske ville ha det". Alltså åh, så himla snällt :)

 

Efter Tribes spelade Spector, dom var svinbra (har sett dem innan, Hultsfred och London). Det var verkligen tryck från publiken och alla sjöng med. Det var väldigt oväntat faktiskt, trodde att Tribes var större här än dem. 

 

Gårdagen... Vet inte vart jag ska börja riktigt... När jag vaknade på morgonen sa Lina "jag älskar att du precis vaknade upp med världens största leende". Och ja, klart att man vaknar upp med ett leende när dagen man väntat länge på, äntligen är här. Gick mest och väntade hela dagen på att vi skulle åka till Barfly. Vid 4pm drog vi iväg, sprang helt oväntat in i Mark, när vi hoppat tuben för att byta i Bank. För att vara så tidigt på dagen, så var jag nog lite väl kalas alla redan. Men vem bryr sig.

 

När vi kom fram till Barfly så var det första vi såg Splashh och Temples stå utanför. Sen kunde man höra Tribes soundchecka på övervåningen hehe. Vi var först på plats.... (som vanligt...) 3 timmar innan alla andra hahaha. När vi satt på nedervåningen och väntade så gick helt plötsligt Johnny och Dan förbi oss. Jag och Mark fangirlade lite tyst och Lina undrade vad fan vi höll på med... Sen kom Jim och Miguel också, helt ok. 

 

Hundra år senare så blev klockan 7 och man kunde äntligen gå upp och ta plats framför scenen. Ställde mig så att jag skulle stå mellan Jim och Johnny, kändes bra så. Först spelade Temples, grymt bra, som alla andra gånger jag sett dem. Sen spelade Splashh också grymt bra, precis som förra gången jag såg dem. Efter att Splashh spelat började dom rigga iordning på scenen inför Tribes gig, setlists, gitarrpedaler, förstärkare m.m kom på plats. Under tiden pratade jag med en tjej som hette Stella, hon hade tydligen sett dem 6-7 gånger, jealous. Mark har ju dock sett dem 9 gånger..... Kul för honom. 

 

21.50 så kliver dom på scenen. Jag skakade av lycka. Dom drar igång med 'When My Day Comes', en av mina favoriter! Lite ovanligt med tanke på att dom alltid brukar börja med 'Whenever'. Efter första låten så hukar sig Johnny ner framför mig och säger "Hi, are you alright?" och ler sådär som bara han kan (haha). Min reaktion var typ "mhhmm asgfdjg". Sen kör dom 'Sappho', låten jag och Chris fick tillägnad oss på Hultan. Dom fortsätter med 'Corner of an English Field', tycker nästan det är lite jobbigt att kolla på dem, när de spelar den live. Det enda jag kan tänka på är hur mycket dom måste sakna Charlie... Sen spelar dom 'Whenever', i slutet av låten sträcker Johnny fram sin hand mot min, jag tar tag i den, han ger världens leende och ger mig sitt plektrum. Det var ett litet speciellt ögonblick. Lina reaktion på det hela var "åh gud, det där var bland det sexigaste jag sett". så ja.. klagar inte.. 

 

Resten av spelningen var helt fantastisk, de spelade 'Dancehall' (ny), 'Halfway Home', 'Sons and Daughters' (ny), 'Bad Apple', 'Coming of Age', 'How the Other Half Live' (ny) och 'We Were Children'. Under sista låten blev publiken helt galen, antagligen för att det är deras mest kända låt. Jag kan ju säga att jag skrek som aldrig förr, var förvånad över att min röst ens existerade efter den spelningen. När det var slut så kom det fram två tjejer till mig och sa "Are you and Johnny dating??" jag svarade "Yeah, we are" då sa den ena "That's what I thought!! I surely looked like that by the looks he gave you". HAHA, höll på att avlida där ett tag efteråt, det var bland det roligaste jag hört.

 

Efter giget var det dags för Afterparty + Dj-set med grabbarna. När Johnny kom ner för att gå till Dj-båset så gick han förbi oss. När han såg mig stannade han och sa "Oh, Michelle! There you are" och kindpussade mig. Sen sa han någonting, men jag kommer inte ihåg vad hahaha, så misslyckat. En stund senare såg jag Jim, då kom han fram och sa "Miiichelle!! Hi!". Han ville att jag skulle visa min tatuering för honom, så eh ja, det gjorde jag. He loved it :') Sen presenterade han mig för en tjej som tydligen jobbar med Tribes, Jim ville att jag skulle visa tatueringen för henne också. Hon tog massa bilder på den haha. Det roliga var att hon verkade veta vem jag var? För Jim sa bara "so, this is Michelle" och hon ba "ohh, yeah. Hi Michelle!". 

 

Det hände så himla mycket under kvällen. Jag försökte dra en trumpinne ur handen på en kille... vilket slutade med att jag tog i så mycket att jag hamnade på ryggen ute på trottoaren... Samma kille försökte sedan sig på att dansa med mig, Bad idea. Jag dansar inte, speciellt inte "naughty", som hans kompis försökte få oss att göra. Jag kollade på Celine och Mark och ordade "help me" hahahah. Sprang även in i Hayden Kays under kvällen (typ 20 gånger...). Han är nu officiellt en av mina favoritpersoner. Alltså den mannen i mitt hjärta säger jag bara. 

 

När Barfly stängde och alla var tvugna att gå ut så stod vi där och väntade på att någon i bandet skulle komma. Jim kom ut och när jag kollade på honom sa han "wooow oh no, here comes the dangeeeer". Man ba "eeeeeh ok...". Jag ville så himla gärna fråga någon av dem om de kunde spela 'get some healing' på söndag... Men vågade inte riktigt. Tillslut gick jag och Mark fram till Miguel iallafall. Innan vi han säga någonting så frågade han om vi kommer på giget på söndag. Klarrrrt. Sen kom Mark till min undsättning och sa "do you think that you could play get som healing on sunday?" och pekade på min tatuering... Miguel ba "wooow, that's fucking cool!!" (och började sjunga på låten...) sen "heey, let me get a picture of that, I'm gonna show it to the boys. I'm sure they're up for playing that song! That tattoo is siiick!"

 

Sen bjöd han med oss till Joe's. Vi hängde på, men när vi väl kom dit så var det typ 20 min tills dom stängde och Jim hade inget leg, så han fick inte komma in. HAHA. Där slutade kvällen... Det här är bara endel av vad som hände igår. Alltså det kommer verkligen vara en sån himla oförglömlig kväll. Skulle mer än gärna uppleva den 100 gånger om. 

Igår var jag ju alltså med på Splashh gästlista, för att få se dem, Wolf Alice och Peace! Det var helgrymt, precis som jag tänkte mig att det skulle bli. Dock så var det nån slags tvinspelning, vilket gjorde att jag kände mig en aning obekväm. Lite jobbigt jobbigt att sjunga med i låtarna när man har en kamera upptryckt i ansiktet. Well well, klagar ju inte på att jag fick komma dit hehe. Allt som allt så var det kanske 60 pers där och för att få komma in var man tvungen att ha en invite. 

 

Innan banden kunde börja spela så skulle vi ha en slags nedräkning från 10, hurra/klappa och låtsas att det var nyår. Alla tyckte att det kändes jättetöntigt, men vad gör man inte hehe. Harrison tyckte att det vore en jättebra idé att ha 2013 skrivet i handflatorna och visa upp för kamerorna när vi räknat ner. Han stod på scenen full och glad och frågade efter en sharpie. Ingen direkt reagerade.. Så hans kompis som också verkade tycka att det var en helt briljant idé, kom fram och frågade mig om jag hade en (varför just mig?....). Och ja, det hade jag ju självklart... Kunde ju inte direkt säga nej, så han fick pennan, sprang upp glatt på scenen, kollade på mig och sa "you're the beeeest!!". Haha awh, kul att man kunde göra någon så glad med en penna.. Den kommer jag dock aldrig att se igen, oh well. 

 

Wolf Alice var grymt bra, som vanligt. Fjärde gången jag såg dem nu. 

 

Splashh är ett band som jag pratar om/hypat ganska mycket den senaste tiden. Har velat se dem ett bra tag och igår fick jag ju då äntligen göra det. Fick en liten crush på sångaren, han verkar som en sån sjukt skön person. Snygg som fan är han också. Dom var riktigt bra live och lyckades verkligen få igång folket som var där! Lyckades inte få några bilder på dem, bortsett från några dåliga mobilbilder, dem kanske jag laddar upp senare. Men alla borde verkligen lyssna på dem, så här är en video, med en av deras bästa låtar:

 

 

Sen var det då dags för Peace, för tredje gången på två dagar (!!). Med tanke på att jag sett dem tre gånger tidigare så visste jag vad jag kunde förvänta mig av dem. Det kan inte bli mer än extremt bra liksom. När Harrison dök upp i en skelettmönstrad onesie, då förstod man lite mer varför man gillar det bandet så himla mycket. Lyssna/kolla på dessa fina videorna och beundra samtidigt Harrison's onesie. 

 

(Bloodshake är förövrigt min favoritvideo, ever)

So, förra onsdagen började med att jag vaknade upp och inte riktigt visste om jag skulle vara glad eller orolig över att dagen jag väntat på var där. Efter att ha vandrat runt en stund med Lina i Highgate, begav jag mig till Holloway Road för att möta upp Celine. Väl utanför Nambucca så var vi självklart de första som var på plats. Då var vi ändå bara där 3 ½ timme innan stället skulle öppna. Bara en liten stund efter att vi anlänt kom en spansk (?) tjej och började köa tillsammans med oss. Hon hade köpt med sig en ros och satt fast en dikt, skriven av en av Pete's favoritpoeter, på den. Så himla gulligt.

 

Ett tag senare kom en fransk tjej och började köa också.. Klockan började närma sig 6pm och hon hade fått ett meddelande av någon hon kände att Pete hade setts i Paris nyligen... dvs bara någon timme innan han borde infinna sig i London. Det gjorde oss minst sagt oroliga. Men vi försökte att inte tänka på det så mycket (det var sjukt svårt dock..). Strax efter 6pm så öppnades dörrarna till puben, vi var först in. Man fick dock inte komma in till rummet där scenen var förän nästan en timme senare. 

 

När dörrarna in till scenen öppnade så gick vi ganska lugnt fram till scenkanten. Vi hamnade precis i mitten. Precis där Pete skulle stå, efter att förbanden spelat. Första tanken var att rummet var sjukt litet och då insåg man hur intim spelningen skulle bli. Första förbandet var ganska lamt, Florida Room tror jag att de hette. När de spelade hade jag mina tankar på annat.. Andra förbandet kommer jag inte ens ihåg vad dom hette. Men det borde jag kolla upp, för dom var faktiskt ganska bra. Gitarristen var sjukt lik Dan ifrån Tribes, hehe. När de hade spelat klart och roddare började flytta runt saker på scenen, då var det knappt att jag ville andas. Var så himla rädd för att någon skulle fram till en mic och säga att spelningen var inställd. 

 

Mannen som fixade iordning Pete's saker på scenen stod och försökte (vad det kändes som) lätta upp stämningen från scenkanten. Kändes som att han varit med om det här förut och att han visste hur det känns att vara ovetandes om ifall spelningen kommer bli av eller inte. Efter en evig väntan och många oroliga blickar mot mannen, så log han världens leende och sekunder senare stod HAN där. Peter Doherty. Min Gud. 

 

Efter att ha stått och skakat av nervositet i 30 minuter, så bara släppte allt. Jag var så lättad. Nu var han där, en halv meter ifrån mig. Efter 30 sekunder blev trycket bakifrån så stort att jag ramlade fram över en högtalare på scenen och flashade bhn. Jag hörde hur alla fotografer tog bilder som idioter, dom bilder vet jag inte riktigt om jag vill se... Efter att jag ramlade ner (upp?) på scenen, så var det omöjligt att ta sig ner på golvet igen. Vilket betydde att jag satt på scenen, nu 15-20 cm från Pete under hela spelningen. 

 

Det var galet. Ett tag kändes det som att majoriteten av publiken befan sig upp på scenen. Vakterna bröt spelningen och försökte få ner folk, Pete försökte hjälpa till genom att ta tag i micken och lugnt säga "get off the stage" och sen skrika "EVERYBODY, ATTACK THE SOUNDMAN". 5 sekunder senare låg Pete raklång över mig och Celine. Det var öh.. minst sagt speciellt. Man blev lite mosad där under, men det var inget man tänkte på då, det var mest "åhherregud, gudgudgudgud, Pete ligger på mig, ajshfksdhg" haha. Efter att han kommit upp på scenen igen så blev det kaos, stage invasion to say the least. Jag låg raklång på scenen med två killar över mig, som praktiskt taget mosade mina lungor. Pete's vän tog tag i mig och ställde mig upp och frågade flera gånger om jag var okej. När jag kollar på Celine ser jag att hon håller på att bli mosad hon också. Varpå vakterna skriker "stop the gig, people are getting hurt!!!". Pete fick kliva av scenen i några minuter för att vakterna skulle kunna försöka få nån ordning på publiken. 

 

När han kom tillbaka så körde dom igång Fuck Forever, med nån rappare och Gemma (babyshambles) på trummor. Publiken blev galen igen. Pete stagedivade och såg ut att trivas så jävla bra. När folk försökte ta sig upp på scenen igen så blev vi återigen mosade. De sista låtarna är lite luddiga för mig om jag ska vara helt ärlig. Det var bara folk överallt, på mig, framför mig, bakom mig. Lyckades på nåt sätt kura ihop mig i fosterställning och började gråta pga allt tryck haha, så klen. Pete's vän kom till undsättning igen och sa åt mig att gå ut backstage och andas, sen ta mig fram till scenen igen. Så det gjorde jag. När jag kom tillbaka insåg jag dock att Pete hade gått av scenen. Fast det hade han som tur var gjort innan jag fick lämna scenen, så jag missade ingenting, yay. Som sagt, det där sista är lite luddigt. 

 

Det var garanterat den sjukaste spelningen jag varit på i hela mitt liv. Kan knappt förstå att det har hänt överhuvudtaget. Tänk er själva att uppleva nåt sånt, det var så stort, jag avgudar verkligen honom. Kan verkligen inte förklara med ord hur jag känner. Det var värt all smärta/blåmärken och all orolig väntan. Skulle utan att tveka göra om det. 

 

Skulle vilja tacka fotografen, som fångade ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, så jävla mycket.

 

 

 

 

Igår såg jag TOY igen och dom var minst lika bra nu som förra gången. Sångaren var minst lika snygg nu som förra gången. Ja, det var väl det jag ville få fram.

Såg nyss Dog Is Dead spela i en klädbutik på Oxford Street. Så galet grymt! Vi hamnade längst fram, tack vare att dom som stod framför oss från början ville byta plats med oss. Så himla snällt. Har lyssnat på dem ett braaa tag och var kul att äntligen få se dem, särskilt på ett sånt udda ställe. Trummisen och sångaren är så jääävla snygga! Herregud. Tog bild med sångaren efteråt och han såg min jacka och sa "are you a Tribes fan? Oh cool, they're great." Hah. Mitt liv = :)

Igår var ju jag och Lina på Sticky Fingers och såg Urban Cone. Kan knappt förklara med ord hur sjukt grymt det var!!! Är så jävla glad över att ha sett dem nu, äntligen! Dom spelade typ bara en halvtimme, men det spelar ingen roll för det var som sagt  G R Y M T! Längtar tills man får se dem nånstans snart igen (((: