Bilo Is God, Nambucca Oct 24th.
So, förra onsdagen började med att jag vaknade upp och inte riktigt visste om jag skulle vara glad eller orolig över att dagen jag väntat på var där. Efter att ha vandrat runt en stund med Lina i Highgate, begav jag mig till Holloway Road för att möta upp Celine. Väl utanför Nambucca så var vi självklart de första som var på plats. Då var vi ändå bara där 3 ½ timme innan stället skulle öppna. Bara en liten stund efter att vi anlänt kom en spansk (?) tjej och började köa tillsammans med oss. Hon hade köpt med sig en ros och satt fast en dikt, skriven av en av Pete's favoritpoeter, på den. Så himla gulligt.
Ett tag senare kom en fransk tjej och började köa också.. Klockan började närma sig 6pm och hon hade fått ett meddelande av någon hon kände att Pete hade setts i Paris nyligen... dvs bara någon timme innan han borde infinna sig i London. Det gjorde oss minst sagt oroliga. Men vi försökte att inte tänka på det så mycket (det var sjukt svårt dock..). Strax efter 6pm så öppnades dörrarna till puben, vi var först in. Man fick dock inte komma in till rummet där scenen var förän nästan en timme senare.
När dörrarna in till scenen öppnade så gick vi ganska lugnt fram till scenkanten. Vi hamnade precis i mitten. Precis där Pete skulle stå, efter att förbanden spelat. Första tanken var att rummet var sjukt litet och då insåg man hur intim spelningen skulle bli. Första förbandet var ganska lamt, Florida Room tror jag att de hette. När de spelade hade jag mina tankar på annat.. Andra förbandet kommer jag inte ens ihåg vad dom hette. Men det borde jag kolla upp, för dom var faktiskt ganska bra. Gitarristen var sjukt lik Dan ifrån Tribes, hehe. När de hade spelat klart och roddare började flytta runt saker på scenen, då var det knappt att jag ville andas. Var så himla rädd för att någon skulle fram till en mic och säga att spelningen var inställd.
Mannen som fixade iordning Pete's saker på scenen stod och försökte (vad det kändes som) lätta upp stämningen från scenkanten. Kändes som att han varit med om det här förut och att han visste hur det känns att vara ovetandes om ifall spelningen kommer bli av eller inte. Efter en evig väntan och många oroliga blickar mot mannen, så log han världens leende och sekunder senare stod HAN där. Peter Doherty. Min Gud.
Efter att ha stått och skakat av nervositet i 30 minuter, så bara släppte allt. Jag var så lättad. Nu var han där, en halv meter ifrån mig. Efter 30 sekunder blev trycket bakifrån så stort att jag ramlade fram över en högtalare på scenen och flashade bhn. Jag hörde hur alla fotografer tog bilder som idioter, dom bilder vet jag inte riktigt om jag vill se... Efter att jag ramlade ner (upp?) på scenen, så var det omöjligt att ta sig ner på golvet igen. Vilket betydde att jag satt på scenen, nu 15-20 cm från Pete under hela spelningen.
Det var galet. Ett tag kändes det som att majoriteten av publiken befan sig upp på scenen. Vakterna bröt spelningen och försökte få ner folk, Pete försökte hjälpa till genom att ta tag i micken och lugnt säga "get off the stage" och sen skrika "EVERYBODY, ATTACK THE SOUNDMAN". 5 sekunder senare låg Pete raklång över mig och Celine. Det var öh.. minst sagt speciellt. Man blev lite mosad där under, men det var inget man tänkte på då, det var mest "åhherregud, gudgudgudgud, Pete ligger på mig, ajshfksdhg" haha. Efter att han kommit upp på scenen igen så blev det kaos, stage invasion to say the least. Jag låg raklång på scenen med två killar över mig, som praktiskt taget mosade mina lungor. Pete's vän tog tag i mig och ställde mig upp och frågade flera gånger om jag var okej. När jag kollar på Celine ser jag att hon håller på att bli mosad hon också. Varpå vakterna skriker "stop the gig, people are getting hurt!!!". Pete fick kliva av scenen i några minuter för att vakterna skulle kunna försöka få nån ordning på publiken.
När han kom tillbaka så körde dom igång Fuck Forever, med nån rappare och Gemma (babyshambles) på trummor. Publiken blev galen igen. Pete stagedivade och såg ut att trivas så jävla bra. När folk försökte ta sig upp på scenen igen så blev vi återigen mosade. De sista låtarna är lite luddiga för mig om jag ska vara helt ärlig. Det var bara folk överallt, på mig, framför mig, bakom mig. Lyckades på nåt sätt kura ihop mig i fosterställning och började gråta pga allt tryck haha, så klen. Pete's vän kom till undsättning igen och sa åt mig att gå ut backstage och andas, sen ta mig fram till scenen igen. Så det gjorde jag. När jag kom tillbaka insåg jag dock att Pete hade gått av scenen. Fast det hade han som tur var gjort innan jag fick lämna scenen, så jag missade ingenting, yay. Som sagt, det där sista är lite luddigt.
Det var garanterat den sjukaste spelningen jag varit på i hela mitt liv. Kan knappt förstå att det har hänt överhuvudtaget. Tänk er själva att uppleva nåt sånt, det var så stort, jag avgudar verkligen honom. Kan verkligen inte förklara med ord hur jag känner. Det var värt all smärta/blåmärken och all orolig väntan. Skulle utan att tveka göra om det.
Skulle vilja tacka fotografen, som fångade ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, så jävla mycket.
Efter spelningen så väntade vi utanför på att han skulle komma ut, vilket han gjorde. Både fans och paparazzis kom springades. Pete blev snabbt omringad och mer eller mindre tryckt mot en bil. Jag och Celine stod precis framför honom. Celine bad om en kram, han sa "hello" och kollade en stund på henne innan han la armarna om henne. Sen bad jag också om en kram, han började lägga armen om mig, men sen kom några jobbiga jävlar och mer eller mindre drog i honom. Så det blev inte hel kram för min del, men det gjorde ingenting, han drog sin hand längs min arm och tog tag i min hand. Han höll kvar en stund medan folk fortsatte att dra i honom, Jag trodde på riktigt att mitt hjärta skulle explodera...
Han lyckades ta sig ur folkmassan och sprang mot bilen som skulle hämta upp honom. Hans vän som körde bilden tyckte dock att det var kul att köra iväg precis när Pete skulle öppna dörren. Vilket betyder att han fick stanna där ute med oss fans en liten stund till. Han skakade sin ölflaska och började spruta öl på paparazzis, springades. Hans bil dök upp igen och han hoppade in i den. Jag sprang fram till rutan och vinkade som aldrig förr haha... Han log världens leende och vinkade tillbaka, sen körde bilden iväg. Kommer aldrig glömma det.
2 minuter senare stod jag och Celine och grät i varandras famnar. Lite halvt oförståendes om vad som precis inträffat. Jag förstår som sagt inte riktigt än, och då har det ändå gått snart en vecka. Börjar tvivla på att jag nånsin kommer förstå.
