ROCK TO THE RHYTHM AND BOP TO THE BEAT OF THE RADIO.

So, förra onsdagen började med att jag vaknade upp och inte riktigt visste om jag skulle vara glad eller orolig över att dagen jag väntat på var där. Efter att ha vandrat runt en stund med Lina i Highgate, begav jag mig till Holloway Road för att möta upp Celine. Väl utanför Nambucca så var vi självklart de första som var på plats. Då var vi ändå bara där 3 ½ timme innan stället skulle öppna. Bara en liten stund efter att vi anlänt kom en spansk (?) tjej och började köa tillsammans med oss. Hon hade köpt med sig en ros och satt fast en dikt, skriven av en av Pete's favoritpoeter, på den. Så himla gulligt.

 

Ett tag senare kom en fransk tjej och började köa också.. Klockan började närma sig 6pm och hon hade fått ett meddelande av någon hon kände att Pete hade setts i Paris nyligen... dvs bara någon timme innan han borde infinna sig i London. Det gjorde oss minst sagt oroliga. Men vi försökte att inte tänka på det så mycket (det var sjukt svårt dock..). Strax efter 6pm så öppnades dörrarna till puben, vi var först in. Man fick dock inte komma in till rummet där scenen var förän nästan en timme senare. 

 

När dörrarna in till scenen öppnade så gick vi ganska lugnt fram till scenkanten. Vi hamnade precis i mitten. Precis där Pete skulle stå, efter att förbanden spelat. Första tanken var att rummet var sjukt litet och då insåg man hur intim spelningen skulle bli. Första förbandet var ganska lamt, Florida Room tror jag att de hette. När de spelade hade jag mina tankar på annat.. Andra förbandet kommer jag inte ens ihåg vad dom hette. Men det borde jag kolla upp, för dom var faktiskt ganska bra. Gitarristen var sjukt lik Dan ifrån Tribes, hehe. När de hade spelat klart och roddare började flytta runt saker på scenen, då var det knappt att jag ville andas. Var så himla rädd för att någon skulle fram till en mic och säga att spelningen var inställd. 

 

Mannen som fixade iordning Pete's saker på scenen stod och försökte (vad det kändes som) lätta upp stämningen från scenkanten. Kändes som att han varit med om det här förut och att han visste hur det känns att vara ovetandes om ifall spelningen kommer bli av eller inte. Efter en evig väntan och många oroliga blickar mot mannen, så log han världens leende och sekunder senare stod HAN där. Peter Doherty. Min Gud. 

 

Efter att ha stått och skakat av nervositet i 30 minuter, så bara släppte allt. Jag var så lättad. Nu var han där, en halv meter ifrån mig. Efter 30 sekunder blev trycket bakifrån så stort att jag ramlade fram över en högtalare på scenen och flashade bhn. Jag hörde hur alla fotografer tog bilder som idioter, dom bilder vet jag inte riktigt om jag vill se... Efter att jag ramlade ner (upp?) på scenen, så var det omöjligt att ta sig ner på golvet igen. Vilket betydde att jag satt på scenen, nu 15-20 cm från Pete under hela spelningen. 

 

Det var galet. Ett tag kändes det som att majoriteten av publiken befan sig upp på scenen. Vakterna bröt spelningen och försökte få ner folk, Pete försökte hjälpa till genom att ta tag i micken och lugnt säga "get off the stage" och sen skrika "EVERYBODY, ATTACK THE SOUNDMAN". 5 sekunder senare låg Pete raklång över mig och Celine. Det var öh.. minst sagt speciellt. Man blev lite mosad där under, men det var inget man tänkte på då, det var mest "åhherregud, gudgudgudgud, Pete ligger på mig, ajshfksdhg" haha. Efter att han kommit upp på scenen igen så blev det kaos, stage invasion to say the least. Jag låg raklång på scenen med två killar över mig, som praktiskt taget mosade mina lungor. Pete's vän tog tag i mig och ställde mig upp och frågade flera gånger om jag var okej. När jag kollar på Celine ser jag att hon håller på att bli mosad hon också. Varpå vakterna skriker "stop the gig, people are getting hurt!!!". Pete fick kliva av scenen i några minuter för att vakterna skulle kunna försöka få nån ordning på publiken. 

 

När han kom tillbaka så körde dom igång Fuck Forever, med nån rappare och Gemma (babyshambles) på trummor. Publiken blev galen igen. Pete stagedivade och såg ut att trivas så jävla bra. När folk försökte ta sig upp på scenen igen så blev vi återigen mosade. De sista låtarna är lite luddiga för mig om jag ska vara helt ärlig. Det var bara folk överallt, på mig, framför mig, bakom mig. Lyckades på nåt sätt kura ihop mig i fosterställning och började gråta pga allt tryck haha, så klen. Pete's vän kom till undsättning igen och sa åt mig att gå ut backstage och andas, sen ta mig fram till scenen igen. Så det gjorde jag. När jag kom tillbaka insåg jag dock att Pete hade gått av scenen. Fast det hade han som tur var gjort innan jag fick lämna scenen, så jag missade ingenting, yay. Som sagt, det där sista är lite luddigt. 

 

Det var garanterat den sjukaste spelningen jag varit på i hela mitt liv. Kan knappt förstå att det har hänt överhuvudtaget. Tänk er själva att uppleva nåt sånt, det var så stort, jag avgudar verkligen honom. Kan verkligen inte förklara med ord hur jag känner. Det var värt all smärta/blåmärken och all orolig väntan. Skulle utan att tveka göra om det. 

 

Skulle vilja tacka fotografen, som fångade ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, så jävla mycket.

 

 

 

 

Okej, jag har massa saker att skriva om. Fast det kommer inte bli förän på torsdag/fredag. För just nu så är min älskade Chris här och vi lever livet. 

Alltså okej. Fick precis ett/flera sjuuuka meddelanden. Är så glad förtillfället, kan inte riktigt förstå vad som hände haha. Har lovat de inblandade att inte nämna något om det här, förän det faktiskt har skett, vilket är på torsdag. Så då får ni reda på allt. Herregud.

Så ja, jag var alltså på LULS single launch nyss, det var helt fantastiskt bra faktiskt! Jag kollade mig lite omkring och bland "publiken" fanns Austin (Swim Deep), 3/5 av Spector (Fred dj:ade mellan spelningarna), sen såg jag åtminstonde 2 av killarna från Splashh. Klagar inte! Lite coolt att stöta på alla dom, på en pub i närheten av där vi bor liksom. 

 

Hade inte med mig någon kamera, för tog iprincip bara på mig jackan och gick innan, så det blev bara 4 dåliga mobilbilder. Känner att dom är nog ingen idé att lägga upp.. Så tänkte att jag lägger upp youtube-videos istället, så kan ni höra själva hur bra dom är!

 

Först ut var Wolf Alice, det var som sagt tredje gången jag såg dem nu. Och de blir bara bättre och bättre!!

 

 

Sen spelade några som hette Drop Out Venus.. Inte alls min typ av musik. Förstod inte riktigt grejjen.

 

 

Sen var det dags för LULS. Ja.. bara lyssna.

 

 

 

Would like to see these LADS live. Deras London-spelning är tråkigt nog (för mig) utsåld. Men det kommer nog fler chanser. Nu ska jag snart iväg på LULS single launch, Wolf Alice spelar också, kommer se dem för tredje gången nu, awesome! x

Vi hade det jävligt bra igår. 

OM EN VECKA KOMMER CHRISTINA HIT!!!!

BILDBOMB:

Idag är det en liten vecka kvar till jag får se dig.

Idag gick jag på Albion Road och lyssnade på Grace/Wastelands.

Idag satt jag och grät vid Up The Bracket Alley.

Idag stod jag utanför Albion Rooms och funderade på om dom som bor där nu vet vad som faktiskt hänt där. 

 

Det var varit mycket Pete idag. 

Men det är bra, för honom gillar jag. 

Så himla mycket. 

 

Fick precis uppleva det här med att "vissa ord sårar mer än vad du förstår".

Tack så jävla mycket.

 

Nu vill jag bara hem.

Det här är väl lite relaterat till föregående inlägg. Musiklivet i London, det är verkligen helt fantastiskt, för bra för att vara sant, outstanding etc. Jag har varit här i 2 månader och har hunnit med att bocka av så sjukt många band som jag velat se. Dessutom har majoriteten av spelningarna varit gratis och på pubar i närheten av där vi bor. Med tanke på att musiken är mitt liv, så uppskattar jag det så himla mycket.

 

En spelningen kan göra så stor skillnad för mig, även om det bara skulle vara ett 20 minuters set och dom spelar 4 låtar. Jag blir alltid, och då menar jag verkligen alltid, på bättre humor så fort jag får höra livemusik. Det är som att jag släpper all oro och allt som känns jobbigt för en stund. Sen lever man kvar i den sköna känslan några timmar efteråt, innan verkligheten slår till igen. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag hade klarat dom här 2 månaderna om inte jag hade upplevt all denna livemusik. För livet här är hårdare än vad jag trodde att det skulle vara.

Jag saknar inte Sverige. Men jag saknar tryggheten man har hos familj och vänner.

Igår såg jag TOY igen och dom var minst lika bra nu som förra gången. Sångaren var minst lika snygg nu som förra gången. Ja, det var väl det jag ville få fram.

Igår upplevde jag det bästa giget i hela mitt liv. Tack för det SWIM DEEP! Jag gick dit själv (börjar gilla att gå på gig själv) och det var så.jävla.värt.det. Det var deras första headline-spelning och den var dessutom slutsåld. Dom kommer bli stora, det vet jag.

 

Första förbandet var Wolf Alice, dom är svin bra. Har ju sett dem en gång innan, när dom spelade tillsammans med Swim Deep och JAWS på en pub. Dessutom är ju hon som sjunger jävligt snygg. (på ett ickelesbiskt sätt)

 

Förband nummer 2 var Temples, även dom grymma! Sångaren... herregud. Han var inte ful han. 

 

Sen var det dags för Swim Deep. Vet inte ens var jag ska skriva om det. Så bra. Piñatas, dricka, dans, svett, godis och brandsläckare, vad kan gå fel? Och ja, ni läste rätt, brandsläckare, när spelningen var slut kom Austin ut på scenen och sprayade ner alla tjejer längst fram med en brandsläckare. Vilket resulterade i att min fejkpäls såg ut som en dränkt katt. Men vem fan bryr sig. 

 

 

 

Såg alltså Dog Is Dead för andra gången igår.

Dom var så himla grymma, deras energi på scenen är helt jävla galen! De spelade på en sjukt liten scen på klubben The Social och jag hade världens fanboys framför mig, som kunde varenda litet riff/textrad genom varenda låt, älskar sånt. Längar som fasen tills deras skiva släpps på måndag, den kommer vara helt fantastisk.

 

Där var jag, längst fram.
Och Ikväll ser jag dem igen.
Fint.